Ett landskaps afteckning genom dess blotta afspegling.

Så ungefär skulle man kunna rubricera den uppfinning vi omnämnde i gårdagsbladet och som för närvarande väcker så mycket uppseende i Frankrike; den afser verkligen ingentingmindre än konsten, att utan stift, penna eller pensel, utan den minsta handens rörelse, afteckna ett landskap endast derigenom, att man en 8 till 10 minuter låter dess bild afspegla sig på ett stycke framlagt papper.Afspegla är väl icke rätta ordet, men hvar och en som känner inrättningen af en Camera obscura, skall strax inse hvarom frågan är.En camera obscura består, som man vet, af ett litet skåp, å alla sidor väl tillslutet för dagen, som endast får inträda genom ett uti ena sidan insatt slipat konvext glas, som vändes utåt det landskap, man vill afteckna. I detta skåp står ett litet bord, eller och ställes skåpet på ett sådant och på detta bord, framför vilket teknaren, som inkrupit i skåpet, ställer sig, lägger han ett stycke papper, På detta papper faller nu genom glaset en liten bild af det utanför varande landskapet, med alla dess föremål, deras färg, skuggor och dagrar, och om glaset är mycket rent och färglöst (akromatiskt) blir denna bild ganska noggrann. Tecknaren tar nu sin stift, aftecknar så noggrant som möjligt det lilla landskapet med alla derå befintlige föremålskonturer, utmärker deras skuggor och dagrar, samt måhända äfven deras färger. Dessa småsaker, så lätta att uppräkna, äro likväl ej så lätta att verkställa de fordra en öfvad hand, en oföränderlig luft och framförallt tid och tålamod, och det är mycket förlåtligt, om den som första gången ser bilden i en camera obscura och de tusende drag, som måste aftecknas, dervid skulle tänka "om du ändå ville afteckna dig sjelf," liksom Pervont sade till vedbördan,"om du ändå ville bära dig sjelf". Och tänk om nu detta skedde, om den flyktiga bilden fastnade lika lätt uppfångade landskaper, som man fångar fjärilar på ett limstruket papper? Denna förhoppning är sangvinisk, och likväl påstår ja hvad mer är den ryktbara Arago och flera andra vittnen bekräfta detta påstående. Men innan vi beskrifva hur detta förmodas låta verkställa sig, måste vi göra en liten rabatt på de förhoppningar, som sträckte sig ända derhän , att äfvan färgerne skulle qvarstadna på papperet; detta är nemligen något mer än Hr Daguerre lofvat prestera, mer än man på länge vågat hoppas. Naturen som villigt låter konstnären tillegna sig dess former, är, som man vet, mycket jalouse om färgerne; också äro Hr Daguerres teckningar egentligen blott kopior af formerna, d. v. s. af skuggor och dagrar. Men det är redan mycket att så behändigt kunna stjäla dessa, och vi kunna blott på ett ungefär röja, hur Hr Daguerre dervid går tillväga. Det finns nemligen vissa ämnen, hvilkas färg röja en ogemen känslighet för ljuset,, och bland dessa är klorsilfret, en produkt från de kemiska laborationerna, ett af de ut märktaste. Dess färg övergår nemligen genom ljusets inverkan småningom ifrån hvit till blåaktig och slutligen svart. Någon har redan före Hr Daguerre imaginerat sig, att denna klorsilfrets egenskap skulle kunna begagnas ör kamera obscura på det sättet, att det papper, som lägges på kamerans bord, öfverströkes med klorsilfver; derpå skulle det genom kamerans glas infallande ljuset med alla nyanser af sin styrka verka, så att klorsilfret blott helt litet mörknade för de svagaste dagrarne, d.v.s. för skuggorne, och mera för de starkare, till dess helt svart , skuggorne och dagrarne skulle således på papperet falla omvändt mot i verklighetn. Vi beklaga imedlertid, att denna method, om den ock af en och annan läsare funnits probabel, likväl icke läser duga; Hr Daguerre använder icke klorsilfver. Hvad använde han då? Det vet blott han sjelf och M:r Arago och kanske ännu några andra, lika tystlåtne, som han sjelf. Hr D:s aranum är mycket bättre; det svartnar icke helt och hållet, sedan det uttages idagen, såsom klorsilfret ofelbart skulle göra, och det är ändock mycket sensiblare, ja, för att göra saken ännu fullkomligare, det lemnar skuggor och dagrar på teckningen af  samma ostörda skick, som de befinnas i verkligheten, så att skuggorne representeras af obscuran, de ljusare partierne af demiteintes, och den fullkomliga dagen af papperets egna färg. Underbarast torde likväl finnas den stora känsligheten hos Hr daguerres preparat: det täflar med sjelfa menniskoögat, för att icke säga människohjertat, med ett ord det är känsligt till och med för månljuset, hvars milda blickar enligt anstäldt rön, icke förmå det aldra minsta öfver det barbariska klorsolfret. Det fina ämne, Hr Daguerre upptäckt, är deremot så ömkänsligt, att det icke ens kan se månnans hulda anlete utan att skifta färg- en oskattbar blygsamhet, ty det skall skänka oss månskensstycken. Att Hr Daguerre måst söka vida omkring efter denna känslofulla skatt, kan man lätt föreställa sig. Också föräkras det, att han under denna färd gjort ganska viktiga upptäckter öfver ljusets egenskaper, synnerligen de optiska, och sanningen af denna uppgift attesteras af Briot, en mycket välkänd firma inom den lärda världen. Äfven den namnkunnige Humboldt har sett Hr Daguerres landskaper och skänkt dem bifall. Men så när hade vi förgätit att lemna läsaren en profberättelse öfver dessa underbara taflor. Tre sådana föreställa samma vue, tagen den ena om morgonen, den andra om middagen och den tredje om aftonen; nå väl, afbildningen är så fullkomlig, att ingen, nemligen ingen i Paris kan förblanda morgonen med aftonen, ehuru solen vid båda tillfällena haft samma höjd och skuggorna således å båda äro lika långa. Objekternas rörelse är till och med afbildad. Sålunda ser man på en tafla ett åkdon med en derför spänd häst; hästens kropp är fullkomligt afbildad, men icke så dess hufvud och hals. Det fromma djuret hade nemligen , alldeles okunnigt om det utgjorde ett objekt för Hr Daguerres kamera, fördrivit tiden med att då och då från marken upptaga en tapp hö, och hela marchen af hufudets och halsens rörelser under detta tidsfördrif är tydligt utmärkt på taflan. Samma brist på uppmärksamhet hos en stackars gosse, sysselsatt med att afdamma en förnäm herres stöflor, har på Hr Daguerres tafla likaledes blifvit bestraffad; herrn, som beqvämligen stod stilla, är ganska prydligt utfallen, men den stackars gossen och isynnerhet hans armar bära tydliga spår af det mouvement, hvaråt han så otidigt öfverlämnat sig. Återstår blott att tillägga, det Hr Arago och Franska vetenskapsakademiens öfrige ledamöter, urskiljande att Hr Daguerres uppfinning icke kan, till någon nytta för honom försäkras genom ett patent, lära vara betänkte på att rekommendera honom till en belöning af statskassan, en utväg, hvilken våra sednaste patentlagsförfattare icke synas hafva påtänkt, så nödig den än är för de många händelser, då ett patent ej skulle medföra annan verkan, än att öfverlemna begagnandet af en uppfinning åt hela verlden.       

AFTONBLADET 30 jan 1839